När jag som 18-åring fick min första tatuering av mamma kände jag aldrig behovet av att skaffa en till. Efter en svår peroid av sjukdom bestämde jag mig för att tatuera in Never lose hope på bröstet. Så att jag aldrig skulle deppa ihop. Sen jävlar har vi gått bananas!

 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: